Viktigt att tänka på, detta förändrade mitt liv i kostdjungeln.
Maten gör DIG sjuk… sluta unna dig skit.
Lämna en kommentar
Freddie 70 år – 25 år sen hans död
Hade hade humor, han hade patos, han hade karisma, han var gränslös och han hade framförallt en förmåga att nå ut till miljontals människor. Men det som genomsyrar Freddies personlighet, talang och musikalitet – det är tidlösheten. Hans låtskatt och arv har överlevt fler generationer än hans kollegor, fans och musikvänner ens hade vågat hoppas på. Idag spelas Queen och Freddie överallt. På gym, fotbollsarenor, sportarenor, i filmsoundtracks och i reklam. Musiken har växt in i folkhemmen. Detta är beviset på att han var älskad för sin enorma röst och utstrålning. I år skulle han fyllt 70 år. Svenska artisten och musikern Johan Boding med band åker runt och hyllar honom med sin show Freddie 70 Years. På dödsdagen spelar Johan i Kalmarsalen 24/11 och dessutom 25-25/11.
En storslagen mix
Queen och Freddie hade förmågan att hela tiden förnya sig och ändå inte tappa Queens egna kännemärke med starka melodier, storslagna körer, snygga gitarrharmonier och catchiga refränger. De var en stark demokratisk enhet som gjorde att Freddie kunde bygga en trygghet i sitt skapande. Det märkliga är att man som Queen lyssnare/följare kunde försona sig med att de i början lät som ett avantgardistiskt experiment på 1970-talet. De var som en stor canvas där gruppen kunde blanda storslaget mellan rock, folk, vaudeville, pop, metal, opera – till att bli en ren popgrupp med både synthar och gitarrer i en coctailmix. Från Killer Queen, Bohemian Rhapsody, We Will Rock You, Love of My Life – till Another One Bites the Dust, Radio Ga Ga och I Want To Break Free. Inte många artister kom undan med det. Sen rundade de av med en musikalisk dessert som var ännu mer storslaget: Innuendo, The Show Must Go On, These Are The Days Of Our Lives, Made In Heaven m.fl. Då var Freddie döende och kunde knappt stå i studion när han sjöng. Han levde på ”pain killers” och svalde ner med vodka för att dämpa smärtorna. Vilken hjälte!
Freddies baby, miljontals streams och reklamlåtar
Ta bara resebolaget Vings egen reklam 2014/2015 och användningen av Freddies Don’t stop me now (1978) – vilken har seglat upp som en av Queens populäraste hitlåtar. Den har idag streamats närmare 170 miljoner gånger på YouTube och nästan lika många gånger på Spotify. Eller Folksams reklam där man använde bassisten John Deacons You’re my best friend från Queens album A night at the opera (1975). Fast det som alltid har kallats ”Freddies baby” är förstås Bohemian Rhapsody som sammanfattar Queens storhet och verkliga genombrott 1975. Streamad över 300 miljoner gånger på YouTube. Fortfarande finns det ingen rock/popgrupp som överträffat dess storhet och vågade karriärssatsning. Då var det vinna eller försvinna, Queen stod på ruinens brant. Mot alla odds lyckades Freddie få alla att tro på denna galna korsning mellan ballad, rock och opera. Chansningen lyckades. Sen Freddies bortgång 1991 har ”Bo Rhap” (som den kallas) fått flera renässanser. Vald till Millenniets låt i England, filmen Waynes World drog igång Queen febern igen i USA, Mupparna lånade originalmusiken och gjorde en egen video som blev en av de mest nedladdade låtarna 2009 och har streamats 53 miljoner gånger på YouTube. Dessutom hade filmen The Secret Life of Walter Mitty med Ben Stiller i huvudrollen 2013 Bohemian Rhapsody i en av de viktigaste nyckelscenerna, samt även senaste DC Comics producerade Suicide Squad utnyttjade låtens oerhörda påverkan på generationer i sin trailer. Snacka om tidlöshet…
Enorm försäljning
I England har var tionde engelsman ett Queen album. Deras Greatest Hits har sålt mer än 6.1 miljoner bara i England. 600 000 fler exemplar än ABBA Gold eller Beatles Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band. Deras tre Greatest Hits album har sålt hela 50 miljoner exemplar. En enorm siffra med tanke på hur få skivor som säljs idag. Ingen vet exakt hur många LP/CD-skivor, musik-DVD gruppen och han som soloartist har sålt. Dessutom var de smarta att inte släppa sina låtar till för många olika samlingsalbum. Men när de gjorde det krävde de att deras låt skulle ligga först på samlingsskivorna. Vilket man kunde se på Absolut Music som sålde enorma upplagor under 1980/90-talet. Men enligt de flesta källor rör det sig om över 200 miljoner skivor, kanske t.o.m. 300 miljoner. Fortfarande ger bandet ut boxar och samlingar som säljs i 100 000-tals exemplar världen över.
Når allt fler lyssnare…
Från succén med ”Jukeboxmusikalen” We Will Rock You som gick 12 år i London har musiken byggt ett nytt starkt fäste i England. Queen är idag lika erkända som Beatles. Idag kan man även räkna till streams och nedladdningar via olika online-tjänster. Det är också så Queens musik har smugit sig in hos en yngre publik. Det är fler som lyssnar på Queen än Abba, Kiss, U2, Rolling Stones, Beatles, Eagles, Pink Floyd, Bruce Springsteen, David Bowie och Led Zeppelin. Den referensen finns klart och tydligt att hämta i Spotifys statistik. Queen har miljontals fler lyssnare och ökar ständigt. När de dessutom har spelat flera världsturnéer med både Paul Rodgers (Bad Company/Free), som var en stor favorit hos Freddie, och American Idol stjärnan Adam Lambert – verkar segertåget aldrig ta slut. Det blev stor succé på Sweden Rock Festival 2016 som en av huvudattraktionerna. Nu har de samarbetat med Adam och har nästan aldrig låtit så fräscha live. Trots att Brian May fyller 70 år 2017 och Roger Taylor är glad pensionär verkar glöden finnas kvar. John Deacon valde att sluta i musikbranschen och har haft stora psykiska problem, men har välsignat att bandet spelar vidare.
Tog mig hårt…
Det känns ofattbart att det gått 25 år sedan han dog den 24 november 1991. Nyheten var ett bombnedslag för miljontals fans, följare och beundrare. Den nyheten tog mig hårdare än självaste Palmemordet 1986, terrorattacken i New York 11 september, eller när Björn Borg i sin 6:e final förlorade mot McEnroe 1981 i Wimbledon finalen. Det var sådana tillfällen man minns extra starkt. Alla har vi våra referenser och minnen när det gäller Queen. Men dessa är mina 5 starkaste:
1. Live Aid 13 juli 1985 så stal de showen framför näsan på i stort alla artister. De fick hela Wembley Stadium att sjunga unisont och en miljard TV-titttare: Bohemian Rhapsody, Radio Ga Ga, Hammer To Fall, Crazy Little Thing Called Love, We Will Rock You och We Are The Champions. Jag kan fortfarande få glädjetårar hur enormt professionella de var denna dag. Bod Geldof påpekade snabbt efter. ”Det var den perfekta scenen för Freddie: ‘the whole world’.” Jag var fastklistrad hela dagen framför TV och radiosändningarna. Jag har t.o.m. kvar originalinspelningen från SR på kassett med deras framträdande.
2. The Freddie Mercury Tribute – Wembley Stadium 20 april 1992. Jag fanns i publiken och några av dåtidens mest legendariska artister äntrade scenen för att hylla honom: Guns ´N Roses, Metallica, Def Leppard, Elton John, Liza Minnelli, David Bowie, Annie Lennox, Robert Plant, George Michael m.fl. Alla minns ju förstås att George Michael gjorde en fantastisk insats i Somebody To Love. Detta gjorde ju att pressen kopplade ihop Queen med honom och rykten om världsturnéer spred sig.
3. Arena- och stadionkungar – Sydamerika turnén 1981 då de likt Beatles erövrade en hel kontinent. Som Fan Club medlem kunde jag följa deras segertåg och den fantastiska boken Gluttons For Punishment som visade upp världens största fotbollsarenor. I Sao Paulo spelade de två kvällar för 251 000 människor. Första kvällen för 131 000 var på den tiden världsrekord. Det var också denna turné som bäddade för både Rolling Stones, Tina Turner och Paul McCartney att göra liknande turnéer i fotbollsarenor.
4. Anthems: We Will Rock You/We Are The Champions var låtarna som fick mig att falla på knä. Det var Kaj Kindvall som fick mig att sitta fastklistrad och lyssna på Poporama och Discorama 1977. Han berättade just historien om att amerikanska radiostationer inte kunde skilja dessa låtar åt, så man gjorde undantaget att spela båda efter varandra. Och efter låtarnas utgivning blev det en tradition att avsluta varje Queen konsert med dessa anthems. Än idag på deras turnéer med Adam Lambert är dessa givna som avslutning.
5. Live show på TV4 22 november 1991 var en märklig upplevelse. Tv4 hade precis börjat sändningarna i början av 1991 och Annika Jankell var dåtidens nya stjärna bland programledarna som fick göra underhållnings-TV. Jag blev inbjuden tillsammans med Susanne Ljung, Fredrik Von Gerber (Noice) och vi fick prata om Queens betydelse och hylla Queens 20-års jubileum. Redan då förstod jag att Queen hade påverkat många. Men aldrig fått någon välförtjänt uppmärksamhet i svensk press som hade sågat det mesta. Men jag var övertygad. Queen var ”the soundtrack of my life”. Jag hade på känn att de skulle bli hyllade en dag som en legendarisk grupp.
Men det mest märkliga var att jag spekulerade i Freddies sista dagar i livet. Jag hade det på känn att något var på tok efter många märkliga tidningsartiklar och bilder där han såg utmärglad och smal ut. Dagen efter (23/11-1991) gick deras management ut med Freddie i en skrivelse till pressen att han hade fått Aids och levt med det i flera år. Han hade valt att hålla det inom sina närmaste kretsar. Nu hade tiden kommit att samla in pengar och bekämpa denna hemska sjukdom. Dagen efter somnade han in strax efter kl.19. Med honom vid dödsbädden var hans partner Jim Hutton och assistenten Peter Freestone. Freddie lämnade mer än halva sin förmögenhet till sin fd. livspartner Mary Austin som flyttade in i hans miljonhem i Kensington. Mary var hans första stora kärlek och den han anförtrodde sig till mer än någon annan.
Freddie Mercury, född Farrokh Bulsara i Stone Town på Zanzibar 5 september 1946 blev 45 år gammal. Idag vallfärdar fans till Montreux där Queen hade sin studio i många år och lägger blommor framför den 3 meter höga statyn. Idag pryder en stor plakett huset utanför London i Fullham där han flyttade in när de kom med familjen i början av 1960-talet. Han blev inte bara en rockstjärna, han blev också en musiklegend (vilket han så träffande skämtade om i all sin ödmjukhet). Long live The Queen of rock!!
Legenden lever 20 år efter hans död…
Trots att det är nästan 25 år efter Freddie Mercurys död och 45 år sedan gruppen Queen bildades – så syns och hörs deras musik mer än någonsin. I början på november 2011 fick Queen det ultimata beviset för sin påverkan på populärkulturen, nämligen The Global Icon Award på MTV:s Europa gala. På sång kunde vi höra American Idol tvåan (2009) Adam Lambert tolka klassikerna The Show Must Go On, We Will Rock You, och We Are The Champions. Detta har lett till att Queen fortsätter turnéra och är fortfarande aktuella med världsturnéer. Inte minst 2016 då det är 30 år sedan ”The Magic Tour” 1986 och att det också skulle ha varit Mercurys 70-års dag den 5 september.
Nyheten slog ner som en komet den 24 november 1991.
Freddie Mercury, frontmannen i Queen ”Död i Aids”.
Expressens förstasida 25 november 1991
Miljoner fans var chockade, inklusive undertecknad. Han for som en eldkomet genom artistkarriären och när han dog lämnade han djupa kratrar efter sig. Spåren kommer finnas kvar länge och påverka generationer. Freddie lämnade verkligen ett stort tomrum efter sig i musikbranschen. Få hade den styrkan och utstrålningen. Ingen har kunnat ersätta honom som en av de största frontmännen i historien, för han var ett unikum som behärskade de flesta genrer. Beviset är att han nästan alltid vinner stora omröstningar som den bästa sångaren genom tiderna. I tidningen Classic Rock härom året vann han både över Robert Plant, Paul Rodgers, Bruce Dickinson, Ronnie James Dio och många fler riktigt stora vokalister. Aftonbladets läsare utsåg honom 2009 till ”tidernas bästa rocksångare” före Elvis ”The King”. En man av persisk härkomst som reste från fattigdom i Zansibar till England, besteg tronen och blev ”kungen i Queen”. Han hyllade det storartade, han levde ett majästätiskt liv omgiven av en personlig assistent, egen chaufför, en trädgårdsmästare och frisör, samt egen kock.
Hörs och syns överallt…
Musikalen We Will Rock You spelas för utsålda hus i London, vilken når sitt tionde år i april 2012 och gästades häromveckan av skivaktuella Melanie C som är ett stort Queen fan. På idoltävlingar hörs deras klassiker om och om igen. Senast i svenska Idol var det Robin Stjernberg som ”försökte” tolka en av världens tuffaste låtar Bohemina Rhapsody. Vinnaren i True Talent Dimitri Keiski hör också till skaran som tolkat Queen under veckotävlingarna. Men det var nog när jag såg Erik Grönwall i finalen av Idol 2009 ge sig på The Show Must Go On, som jag insåg att Queens musik har tagit över stafettpinnen efter Beatles. Dem har blivit den grupp som den yngre generationen hellre börjar botanisera i när de ska välja klassisk rock eller popmusik.
Under Queens jubileumsår 2011 har de fått ytterligare bekräftelser på sin påverkan. En bestseller i bokform ”40 Years Of Queen” (välgjord med stor respekt) som har varit på topp-100 listan på Amazon och i England. Brian May samarbetade framgångsrikt med Lady Ga Ga på hennes singel You and I under MTV:s VMA awards i september. Flera projekt ligger i startgroparna. Ett filmmanus om Freddie Mercury av den brittiske manusförfattaren Peter Morgan väntar på att börja filmas med Sacha Baron Cohen med premiär om ca ett år. Dessutom kommer nästa år släppas duetter med Michael Jackson som Freddie sjöng in 1982 i Michaels hemstudio. Låtarna känner många fans redan till. Men nu ska dom äntligen få en riktigt professionell mix sedan Michaels dödsbo godkänt att låtarna ska få en riktig ”release”. Framförallt är det Freddies låt från soloalbumet Mr Bad Guy (1985) ”There Must Be More To Life Than This” som verkar aktuell.
(Det blev mycket riktigt ”There Must Be More To Life Than This” som blev remixad och släppt på samlingsalbumet; ”Queen Forever” 2014. Mixen gjordes av meriterade William Orbit och blev den enda som fick ett godkännande från MJ estate att släppas. *Min anm och uppdat.).
Michael Jackson och Freddie backstage under Queens USA-turné 1982
En gränslös levnadskonstnär
Att Freddie Mercury var en mästerlig scenartist, sångare och kompositör i Queen är lika naturligt för många som att säga att choklad är gott. Det är tidlöst och lyx för smaklökarna. Att det till och med – enligt forskare – går att bevisa att det kan vara hälsosamt (om än i lagom mängd och kvalité). Det är som med ett välkomponerat vin när det har rätt kombinationer av smakaromer, det infinner sig en välmående känsla som lyfter en mot högre höjder. Med andra ord – varför sluta med något som gör att man mår så jäkla bra!? Han var tillsammans med Queen en gränslös levnadskonstnär utan gränser, därför påverkar Mercurys musik oss även i dag.
Musiken han komponerade, konserterna och många videos hade den effekten på människor. Det stora är inte bara den effekt han utstrålade på scenen – det var också på sättet han skapade sin egen originalitet. I Freddies värld fanns inga begränsningar. Det har sagts förut om Queen och Freddie att de kunde utforska nästan vilken musikgenre som helst. Queen stod för gränslöshet, dem hade det medfött, en musikalisk canvas som bara blev större och mer intressant med åren. Den hade förmågan att föra ut ett universellt budskap som proklamerade att; musik har inga gränser – den kan inte kategoriseras. Queen och Freddie var konstnärer inom sitt fält, dem uppfann sig själva och kompromissade inte för någon.
Osannolik mix och stor påverkan än idag
Deras musik smög in bakvägen hos miljontals människor även om den paradoxalt var väldigt ”kaxig i sin framtoning” och gruppen skämdes inte i sin tro på sig själva. Jag tänker inte minst på synergin mellan The March Of The Black Queen – Killer Queen – Love Of My Life – Bohemian Rhapsody – The Millionaire Waltz – We Are The Champions till Don’t Stop Me Now, Crazy Little Thing Called Love och Living On My Own. Wow!! Vilken musikalisk mix! Här föreligger inga självklarheter och förutsägbarheter. Är detta samma person som komponerat dessa musikaliska stycken kan man ställa sig frågan? Jo självklart, men det bevisar hans mänsklighet och komplexa personlighet. Att det kanske inte var så konstigt att hans musik lät så när han var ”inofficiellt bisexuell”. Han hade både kvinnliga och manliga partners.
Listan kan göras hur lång som helst när det gäller deras påverkan på populärkulturen. Under 1970-talet så nådde den flera pikar. Killer Queen (1974) slog an en sofistikerad ton som den ultimata tre minuters låten, om en lyxprostituerad kvinna under Marie (lady) Antoinette-epoken sent 1700-tal. Bohemian Rhapsody (1975) revolutionerade radiostationerna för att den var osannolik i sin uppbyggnad, längd och som popvideo. A Night At The Opera var deras ”Sgt. Pepper”. Låtarna We Will Rock You/We Are The Champions (1977) hör till världens mest spelade låtar, inte minst som sportanthems. På toppen av dessa klassiker lyckades dem med konststycket att både få en 50-tals rockpastisch (influerad av Elvis) i Crazy Little Thing Called Love, och en discohit i Another One Bites The Dust att erövra världens topplistor. Inte minst förstaplatserna på USA:s prestigefyllda Billboardlista 1980. Här kunde Queen lagt av och slutat som Beatles och ABBA när de var på toppen.
Moralpanik i USA och legenden bara fortsatte att växa…
Gruppen hade massor av kreativa idéer som bara ville ut, precis som Freddie yppade i början av karriären: ”Talent will out my dears…”. En av Queens storheter var just det visuella, deras musik gjorde sig verkligen i videoåldern. MTV var det viktigaste verktyget för att nå ut. YouTube i all ära, men framtidens musikgeneration kommer aldrig få uppleva den effekten som videon fick på försäljningen av musik igen. Dem körde drygt ett decennie till och skapade nästan lika många klassiker som skulle göra gruppen odödliga i många år framöver.
Trots att Queen hade varit headliners och kungarna under Rock In Rio i januari 1985, och spelat två konserter inför drygt 300 000 varje kväll – så befann dem sig lite i en svacka. Det var framförallt i USA som karriären stagnerat efter att deras nya skivbolag Capitol Records inte kunde få ordning på sin marknadsföring. Dessutom blev singeln I Want To Break Free bannlyst på MTV. Dem unga cheferna fick storhetsvansinne och lekte Gudar. Många biografier skvallrade om moralpanik där de sexuella referenserna blev för mycket (misstankar om att Freddie var ”gay” var känsligt). Cheferna klarade helt enkelt inte att ett ”heterosexuellt rockband” från Storbritannien hade lite roligt framför kameran och klädde ut sig till tanter i kvinnokläder. Kan tyckas märkligt när Monthy Phyton redan lagt ribban högt och erövrat Amerika långt innan med många scener där de klätt ut sig i kvinnokläder. Både Rolling Stones och Foo Fighters har gjort det i sina egna videos. Förmodligen berodde det på en generationsfråga där humorn inte gick fram. Man förstod helt enkelt inte Storbritanniens dokussåpa nummer ett; Caronation Street, vilket var temat för Queens video. De flesta nationaliter fick ett gott garv när I Want To Break Free erövrade Europa, Sydamerika, Asien och Medelhavsländerna.
Under 20 minuter ägde Queen och Freddie världen den 13 juli 1985…
Från ingenstans kom Bob Geldof och körde stora övertalningssnacket att de skulle medverka i Live Aid. Vilket skulle sätta Queen och Freddie Mercury på kartan för alltid 1985. Deras 20 minuter korta framträdande skulle vinna branschens respekt (musikkritiker, skivbolag etc.) och blev postumt 2005 framröstat som den bästa livekonserten från en artist genom tiderna i England. På något sätt lyckades Freddie höja Queens scennärvaro långt över alla artister den dagen. Som Elton John och BBC:s kommentator Paul Gambachini ska ha sagt backstage: ”They’re stealing the show”. Freddie sände en enorm kraft genom TV-rutan på Wembley Stadium och om det var någon som förändrade musikvärlden denna dag, så var det Freddie Mercury. Hans brutala charm och professionalitet ägde världen för en stund. Detta var också vad många året 2004-2005 konstaterade när jag och Gunnar Ernblad sammanställde den första svenska Queen-dokumentären ”En Gränslös Rhapsodi” för SVT i samband med Bohemian Rhapsodys 30-års jubileum. Alexander Bard visades sig vara en stor Queen fantast och hade full koll på Queens många kompositioner. Han var mäkta imponerad hur dem kunde få ihop alla tonarts- och tempobyten i detta opus på 5 minuter och 55 sekunder.. Likaså Martin Stenmarck, Robert Wells, Carola, Joey Tempest och Ola Salo hade påverkats stort av Freddies enorma utstrålning och osannolika artistiska karisma. Radio Ga Ga blev 1984 Sverige 1:a, mycket tackvare videoprogrammet Bagen med Cia Berg, och sen har legenden fortsatt att bara växa in på 2000-talet.
En hunger på livet…
Freddie hade en otrolig hunger att utforska livet. Det är väl dokumenterat att han gillade att anordna privata fester på olika teman. The Black & White Party 1985 (Freddies 39-års dag) blev för många på toppen av vad man fick uppleva utan att det blev olagligt. Champangen flödade, 3000 kr flaskan och alla försökte överträffa varandra i att hitta den mest galna kreationen att ha på sig. Det var dekadent – livet var till för att hyllas. Freddie klädde ut sig ”som sig själv”, vilket visade på hans härliga självdistans. Precis som Brian May så vackert beskrev, när statyn i Montreux avtäcktes av Montserrat Caballé, nästan 5 år på dagen efter hans död 1996 : ”Lover Of Life – Singer Of Songs”. Plaketten (se bild) som är placerad framför statyn blev också titeln på samlingsalbumet när han skulle firat sin 60-års dag 2006.
Statyn i Montreux har blivit en tillflyktsort för många fans och beundrare. Varje år runt Freddies födelsedag 5 september anordnas hylldningsdagar med konserter, sight-seeing runt Lake Geneva och det berömda lilla huset ”The Duck House” (som Freddie ofta vistades i under inspelningarna i Mountain Studios) som syns på omslaget till albumet Made In Heaven 1995.
Det är nästan ofattbart att det nu den 24 november är 25 år sedan han dog i Aids. Att det dessutom är drygt 45 år sedan Queen bildades med originalmedlemmarna Brian May, Roger Taylor och John Deacon. John som blev lite av räddningen när flera bassister droppade av innan första albumet släpptes 1973. Jag har beskrivit det i tidigare texter ovan, men det var en sorglig dag när jag möttes av beskedet. Dagen efter kastade jag mig över kvällspressens artiklar. Det var framförallt Expressen som var den dominanta tidningen vid denna tidpunkt (se löpsedel inledningsvis). Aftonbladet var bara en uppstickare, därav att jag inte har någon Aftonbladet sparat vid denna tidpunkt. Långt senare, tack vare Internets intågande, spreds genom fansen artiklarna från brittisk press.
Svensk press förstod aldrig Queens originalitet…
Men det som slår mig nu är hur osofistikerade och ibland dåligt insatta svenska musikjournalister var när det gällde Queens musik. Deras retorik var alltid densamma, att de alltid skulle älta Queens jakt på en egen vision och att de försökte hänga på trender, i detta fall Expressens Måns Ivarsson (se artikel i Expressen 25/11-1991). Tänk så fel han hade när man ser i backspegeln. Queen var aldrig ett band som musikaliskt försökte hänga på en trend. Ofta tyckte musikkritiker att Queen var smaklösa och självgoda. Det blev så att säga en naturlig korrespondens när Freddie ofta valde vilka han ville tala med. Eftersom medlemmarna inte orkade bry sig om ointresserade journalister som ändå skrev något helt annat än det intervjuerna handlade om. Expressens Lars Lindström låg bakom en av de mest smaklösa artiklarna någonsin efter att Freddie hade gjort duetten med Montserrat Caballé i den storslagna Barcelona 1988. ”Freddie Mercury – en man värd att hata” lyste rubriken på nöjessidorna. Snacka om påhopp och dålig journalistik. (Jag vägrar att visa upp artikeln här). För att citera Freddie: ”I don’t care what journalists say. What do they know? Fuck them if they just don’t get it!”.
I backspegeln var det verkligen ingen hyllningsartikel till Freddie i Expressen. Både Måns Ivarsson och Paula Hammerskog hade snabbt slängt ihop något som skulle representera hans liv med Queen. Men det fanns en bitter och kritisk ton över hans karriär med Queen, inte minst hos Måns Ivarsson.
Jag vågar påstå att ingen grupp i historien har lyckats skapa så fritt i olika genrer och ändå kommit undan med det. Queen lånade smart, hade glimten, humorn och skapade ett originellt uttryck. Det är som med Prince, ingen kunde låta som han. När Queen gjorde något, då lät det Queen. Igenkänningsfaktorn var total. Dem var aldrig som Stones, AC/DC eller Status Quo som, trots att jag gillar deras musikaliska fundament, byggde sin musik ungefär likartat genom sina karriärer. Det spelade ingen roll vad soppan innehöll, Queen var mästerliga kockar som väldigt sällan misslyckades med ingredienserna. De hade ett körsound, gitarrsound och ett innovativt tänk som inte någon annan kom i närheten av inom rockgenren. Jag kan ödmjukast påstå att låtar som Body Language och Cool Cat från 1982 inte tillhör de bästa smakupplevelser de levererat i sin katalog. Vissa av recepten har varit okej, men inte lika minnesvärda. Alla kan vi ha en dålig dag när vi ska komponera (vare sig det är i köket, när vi målar eller skriver musik). Låtar med Rolling Stones, Hot Stuff (1976), ABBA, King Kong Song (1974) och Status Quo, Marguerita Time (1983) – hör ju knappast till dessa gruppers mest minnesvärda hitlåtar.
Det dynamiska verktyget…det bästa av två världar
Freddie hade förmågan att skapa dynamisk energi. Med det menar jag att han utmanade det musikaliska intellektet till fullo som ett högpresterande verktyg. Han var både diktatorisk och demokratisk på samma gång. Han ville ha det bästa av två världar som frontman i ett band och som soloartist. Många biografier säger om John Lennon att han hade den förmågan, vilket jag håller med om. Lennon gick genom stålbadet i Beatles och ut kom en man med en världsomspännande syn på livet som fann sin mission som soloartist. Tillskillnad från Lennon så använde Freddie sin dynamiska energi lite smartare. Han utnyttjade till fullo sin konstnärlighet genom sin unika personlighet och gruppens starka personligheter ända in i sin död. Lennon hade ju lämnat Beatles lite i frustration att inte få välja sin egen väg. Men Freddies enastående integritet, humor, självdistans och styrka gjorde honom helt unik. I slutändan vände han alltid tillbaka till det dynamiska verktyget Queen som var tryggheten och ”moderskeppet” (som Queen Production själva beskrev verksamheten). Det var också denna trygghet som gjorde att han orkade sjunga nästan på sin dödsbädd.
Ett ångestladdat slut och en domptör in i det sista…
The Show Must Go Onoch These Are The Days Of Our Lives ses ofta som hans avskedssånger (de grep verkligen tag) från en man som visste att sjukdomen Aids skulle innebära slutet. Styrkan i rösten var intakt bara en vecka innan han blev för svag att stå upp utan hjälp. Många låtar låg i sitt sköte efter Freddies död 1991. Bästa exemplet är Mother Love (som kan ses som kopplingen till moderskeppet Queen och hans trygghet) vilken var sista Queen låten han sjöng in på albumet Made In Heaven (1995). En sällsynst mörk och dramatisk komposition där ångesten lägger sig som en tung matta över Queens oanade musikaliska djup. Det blev dessvärre Brian May som fick lägga rösten på sista versen, när Freddie bara några dagar efter somnade in ca 19.20 på söndagskvällen den 24 november. Gruppen hade kommit närmare varandra än någonsin tidigare i Queens karriär. Alla väntade i kulisserna. Freddies makt var total ända in i hans död. Han hade ju ofta publiken i sin hand dompterade lika naturligt som Björn Borg levererade en dödlig crossbackhand. Brian, Roger och John var beskyddarna som på inrådan ställde upp och komponerade efter hans pipa. Som Brian beskrev det sista tiden i intervjuer: ”Ge mig vad som helst, så sjunger jag det”, styrde Freddie från dösbädden. Han ville ju inte heller prata om sin sjukdom. Här visades ingen nedstämdhet, han ville jobba med att spela in musik tills han ”droppade i studion”. Musiken var hans liv som både hans f.d. flickvän Mary Austin, pojkvännen Jim Hutton, assistenten Peter Freestone, vännen Elton John och Brian May vittnat om i intervjuer efter hans död.
Hade det varit idag, hade Freddie överlevt tack vare många bättre och mer effektiva bromsmediciner. I november 1991 tog han sitt liv i sin egen hand och bestämde att stoppa all medicinering och avrundande i sitt sista möte med managern Jim Beach med att säga: ” You can do anything with my music and legacy – but don’t make me boring”. Han hade humor och full kontroll på sin dödsbädd. En sann legend som fortfarande lever…
© Magnus Roudén (natten till den 24 november 2011)
*Uppdaterad 1 juni 2016
Ett av Freddies kännetecken – det avkapade stativet. Här med utsikt över Lake Geneva i Montreux. Han kommer också alltid finnas i minnet för sin enastående röst som sträckte sig över fyra oktaver och förstås den stora mustachen han anlade på 1980-talet.
Ps. Missa inte den omtalade och hyllade dokumentären ”Days Of Our Lives” som släpps den 28 november på DVD och Blue-Ray. Den senare innehåller en timme mer bonus material.
Engelska pressklipp från dagarna efter hans död för 20 år sedan. Han status som kungen i Queen var långt större än vad många hade förstått. En hård presskår insåg Freddies stora inflytande…
Freddie Mercury 65 år – mer saknad än någonsin…
En gåtfull utomjording – Mercury Universe
Av: Magnus Roddan Roudén
Ungefär så här kunde det se ut när Freddie tecknade själv. Han tecknade ofta portätt på Liz Taylor och Jimi Hendrix. Teckningen är från en beundrare jag hittade på nätet.
Det är en märklig situation att försöka knyta upp säcken och släppa ut alla minnen om ”världens bästa sångare” genom tiderna. Men, hur vågar jag påstå något sådant? Jag ska försöka lägga korten på bordet och förklara…
Han är kanske inte världens mest fagre man som stått på en scen, men han är definitivt en av de mest karismatiska karaktärer som fann en betydande roll inom populärmusiken. Hans persiska bakgrund härstammar från Zanzibar (stenstaden), numer tillhörande Tunisien utanför Afrikas sydöstra kust. Som ung hamnade han under inbördeskriget i Bombay i Indien, studerade piano på internatskolan St Peters School och var en höjdare på pingis. Flykten till England skedde 1966 när många persier sökte sig nära metropolen London. På den tiden var konststudier något fint, inte minst att hamna på Ealing College of Art där han mötte många inom det som skulle bli ”art rock”. Han hade definitivt talangen för att teckna och måla. Men han drogs till musikbranschen för den började nå kulmen efter Beatles att upptäcka nya arenor och marknader.
Freddie kunde komma undan med det mesta på scenerna. Här live ca 1979 då de var på väg att erövra världen och bli en av tidernas största grupper. 1980 hade de lyckats när The Game toppade både USA och Englandslistan.
Han hade en fysik som en balettdansare och en idrottare. Han kunde strutta runt på scenerna som en utomjording som landat med rymdfarkosten Queen Enterprise. Gärna i en åtsittande glittrig kroppsstrumpa. En av världens mest kända bassister Lemmy Kilmister sa en gång när han blev tillfrågad om vem som är världens största rockstjärna i Expressen, att det måste vara Freddie Mercury. Han beskrev Mercurys enigma och utomjordiskhet: ”När han kommer in på scenen är det som att publiken upplever honom som en person från en annan planet, någon man inte riktigt kan ta på”. Precis så upplevde jag det själv när jag såg honom på bild och hörde låtarna från News Of The World, Queen II och A Night At The Opera. Någonting utanför min lilla värld på Smörblomsvägen 5 där jag växte upp utanför Kalmar. Det ska sägas att Freddie trots denna självsäkra ”utomjordiska bild” man fick av honom på scen, var en ganska blyg person privat, som älskade att vara hemma och gulla med sina katter. Han var oerhört demokratisk i sitt uppdrag med de andra Queenmedlemmarna Brian May, Roger Taylor och John Deacon. Han betonade i intervjuer att han inte är bandets ledare – utan är bandets ”lead-singer”.
Några av världshistoriens mest innovativa sånger har kläckts från denna hjärna. Självklart har bandmedlemmarna i Queen bidragit, men det har ofta varit Freddies drivande kraft, perfektionism, romantiseringar och livslust som gjort de enkla melodierna fyllda med outgrundliga arrangemang, harmonier och ackordväxlingar. Texterna har verkligen växlat mellan fantasivärldar, sagovärldar till olycklig kärlek. Från My Fairy King, The March Of The Black Queen, Seven Seas Of Rhye, Lily Of The Valley, The Millionarie Waltz, Love Of My Life, till hitsen Bohemian Rhapsody, Somebody To Love, We Are The Champions och Crazy Little Thing Called Love – så verkade det som att livets oupptäckta vägar aldrig verkade hitta ett slut. Mercurys universum så att säga, där nya vägar väntade på att upptäckas. Hans röst omnämns ofta i undersökningar för att den var så dimensionellt stark och mångsidig. Det fanns nästan inga musikgenrer som han inte röstmässigt kunde behärska. Självfallet var det rocken och den tyngre rocken som lämpade sig bäst med tanke på Brian Mays unika gitarrsound från den hembyggda The Red Special.
Även om strålkastarljuset hade slocknat och det blev nattsvart, så växte Freddies status som kanske den största sångare världen har skådat. I många omröstningar valdes han ofta före Robert Plant, Paul Rodgers, Elvis m.fl. Bakom masken fanns en man med en stor portion humor och professionalism. Han lyckades balansera på gränsen till vad många musikkritiker upplevde som smaklöst, men publiken såg honom som en underbar befrielse. Ola Salo berättade i den svenska Queen dokumentären ”En Gränslös Rapsodi” 2005 att Bohemian Rhapsody låg och dallrade på gränsen till smaklöshet – men att den gick så långt över gränsen att den blev oemotståndlig. Väl valda ord.
En nattsvart dag och The Show Must Go On…
Tyvärr blev Mr. Farrokh Bulsaras resa kortare än planerat. Det blev många musikaliska vägar som aldrig fick upptäckas när jag på natten, eller snarare måndagsmorgonen den 25/11 1991 hörde på nyheterna (SR:s nattradio stod på kl. 02.30). Jag ryckte till när Kersti Adams-Ray körde igång The Show Must Go On. ”… och nu minns vi Freddie Mercury som så tragiskt har gått ur tiden igår kväll i sitt hem i London, Kensington endast 45 år gammal…”. De mollstämda dramatiska ackorden klingade ut ur min klockradio och jag fick en klump i halsen, jag blev klarvaken som en blixt från klar himmel. Jag rusade upp och slog på MTV. På den tiden var ju den kanalen det ultimata sättet att få reda på vad som händer i musikvärlden. Men klockan var ju bara runt tre på natten, ingen info om denna händelse hade nått kanalen ännu. Så jag fick helt enkelt sätta på en Queenskiva (Innuendo) på random.
Vi denna tidpunkt var just Greatest Hits II en storsäljare på världens listor och The Show Must Go On gick varm på MTV. I Sverige nådde Greatest Hits II 2:a platsen och sålde över 200 000 ex. på några månader. Innuendo hade bevisat att Queen stod stadigare än någonsin på den musikaliska toppen. Helgen därefter var det Queen weekend. Från fredag kl.18.00 till söndag kl.18.00 var det ”enbart Queen videos dygnet runt”. Vilket annat band/artist hade fått en sådan hyllning innan? Nej, mig veterligen ingen. Skivorna rusade upp på världens topplistor. Bohemian Rhapsody toppade för andra gången i historien Englandslistan. Och är än idag den enda låt (i samma version) som toppat listan vid två olika tillfällen. Dessutom lyckades den nå första platsen över jul/nyår två gånger, 1975/76 och 1991/92.
Queen hyllning på TV4 – 20-års jubileum
Dagen blev nattsvart, för jag var dessutom mitt uppe i en flytt, hantverkare höll på att riva ut lägenheterna på undervåningen och jag ska skulle flytta ihop med en kompis några kvarter därifrån. Paralyserad var jag dessutom p.g.a. att jag två dagar innan varit i Stockholm och varit gäst hos Annika Jankells ”Live-show” i TV4 med Susanne Ljung (musikjournalist) och Fredrik Von Gerber (Noice). En dryg timme ägnades åt Queens 20-års jubileum och massor av liveklipp visades. Jag minns mitt stora pudelrock hår och snurrfåtöljerna. Det var nämligen svårt att sitta still på dessa fåtöljer. Tänk att jag fick sitta i Sveriges nya marksända reklamkanal och prata Queen. Det var som att komma till en fantasivärld när en producent hade ringt upp dig och sagt: ”Magnus Roudén vi behöver din experthjälp, kan du göra oss den äran att sätta dig på flygplanet till Stockholm om en vecka och prata om den legendariska gruppen Queen, hotellet är bokat, likaså taxin till TV4-huset”. Eeehh… ja visst självklart, sa jag minst sagt överraskad.
Det var nämligen så att Queenprogrammet skulle sänts veckan efter, men det hade blivit hinder att få gäster till det planerade programmet (minns ej vilket?). Det var Annika Jankell själv som ringde upp efter att jag talat med hennes bror Mats Jankell (producent) om att ni borde göra något på Queen när de firar 20 år som grupp 1991. Man kan i efterhand säga att det var ödets ironi, eftersom det fick bli ett avsked som kom innan vi ens hade en aning om att slutet var så nära för Freddie. Förutom mina spekulationer i direktsändning om hur utmärglad han hade sett ut sista tiden – när vi kommenterade bilden som tidningen The Sun tagit utanför hans hem tre veckor innan han dog – var det precis som jag fått en telepatisk kontakt. Jag hade något på känn när jag nästan omedvetet uttryckte; ”att slutet nog är ganska nära”. Så jäkla rätt jag fick. Det var mitt andra jag som hade talat. En spöklig känsla infann sig.
Här syns Freddie Mercury statyn i Montreux vid sjön Lake Geneva. Upprättades 1996 och avtäcktes av Montserrat Caballé. Under statyn kan man läsa Brian Mays väl valda ord: ”Lover Of Life – Singer Of Songs”. En populär tillflyktsord numera varje höst där flera hundra beundrare samlas för att njuta av Queen musik och besöka platser där Freddie vistades mycket sista tiden i sitt liv, inte minst Montreux Studios som då ägdes av gruppen.
En mästerlig kompositör… del 2 (fortsättning följer snart…)
A Kind Of Magic på Råsunda
Av Magnus Roudén
Kungen i Queen trollbinder Råsunda
Photo: Magnus ”FotoRoddan” Roudén
Den 5 september 2011 (på Freddies födelsedag) släpptes en 25th Anniversary de-luxe utgåva av Queens storsäljare på DVD – Live At Wembley Stadium (11-12 juli 1986). *The Magic Tour firar 2016 hela 30 år (min anm.). På denna utgåva får man även fredagskonserten i sin helhet. Lördagskonserten har ju länge varit ”den magiska konsert” som bandet blivit ihågkommen för. Idag tillhör den en av de tio mest sålda livekonserterna på DVD genom tiderna. Här i Sverige har den passerat drygt 50 000 ex. och i England ca 400 000 ex. (för övrigt lika många som såg turnén i England). Därför måste jag samla mina dimmiga tankar och göra en resa tillbaka i tiden…
Tänka sig att det har gått 30 år sedan Queen inledde sin sista turné med Freddie Mercury – The Magic Tour på Råsunda Fotbollsstadion den 7 juni 1986. Det var inte en strålande dag med solsken som jag hade önskat och säkert de flesta med mig. Det var ruggigt, regnet hängde i luften, precis som en typisk svensk sommar som ligger på vänt och inte vill blomma ut. Förutsättningarna var inte lysande, mycket beroende på det usla förhållandet till svensk press, vilket är något jag kommer återkomma till ofta i mina reflektioner kring Queens karriär på denna bloggsida. Dessutom hade ANC-anhängare utanför Råsunda börjat protestera över Queens spelning. Ni som kan historien bakom denna protestaktion vet att Queen, minst sagt otaktiskt, valde att spela i Sydafrika under apartheidregimen och Sun-City 1984. Little Steven gick i bräschen med ett 50-tal artister och sjöng: ”We don’t wanna play Sun-City” och kallade sig Artists United Against Apartheid 1985. Bandet har alltid varit opolitiska i sina beslut och valt publiken (pengarna) före det politiska läget i ett visst land. Efter dessa fem konserter fick Queen göra avböjning formellt och be om ursäkt hos ANC-rörelsen.
Själv såg jag aldrig musik som speciellt politisk, så jag hade inga problem med att min favoritgrupp hade tagit några snedsteg. Det som sällan framkommer är att Queen donerade pengar genom en specialversion av albumet Live Killers, vilken senare såldes i Sydafrika och drog in pengar till många skolor där det krävdes nytt underhåll, läromedel och sjukvård. Inget ont som har något gott med sig med andra ord. Det ska också tilläggas att både Tina Turner, Rod Stewart och Frank Sinatra också har spelat i Sun-City.
En njutning från läktaren när man badade i tusentals färgkulörer… Här ser man inte att vädret var stundtals skitdåligt.
Expressens Måns Ivarsson hade sågat albumet A Kind Of Magic några månader innan och gav den ”en geting”, just det en geting!? Jag instämmer möjligen i att skivan inte är Queens största ögonblick. Men spår som One Vision, titelspåret AKOM, Friends Will Be Friends, Who Wants To Live Forever och Princes Of The Universe hör trots det till några av Queens starkaste ögonblick i Queenkatalogen. Skivan fungerar ju också som soundtracket till den innovativa filmen (på sin tid) Highlander med Christopher Lambert och Sean Connery. En kultfilm som också ledde till en TV-serie som i många länder blev en stor succé (tror det var 8 eller 9 säsonger) där signaturen var just låten Princes Of The Universe. Endast första säsongen visades i Sverige i början av 1990-talet.
När jag i egenskap av reporter och fotograf för Kalmartidningen Östra Småland äntrade Råsundas pressläktare och utkvitterat mitt foto/presspass träffade jag många som i lika stor utsträckning var där för Gary Moore. Med tanke på att mina största favoriter är Queen och Thin Lizzy, kunde knappast Gary varit en mer lämpad ”uppvärmare”. Gary hade efter Lizzy-tiden etablerat sig på 1980-talet som en av de viktigaste gitarristerna i Europa. Queen/Lizzy hade en lång historia tillsammans när de turnérade ihop på 1970-talet i USA. Brian May var en stor beundrare av Gary och respekten var ömsesidig.
EMA-Telstar (numera Live Nation) hade möjligheten att släppa fram en svensk lokal artist också. Valet föll på svenska Treat med Robban Ernlund på sång. Det var ju pudelrockens tidevarv och Treat följde tätt i hasorna efter Europes framgångar med The Final Countdown som just under denna vecka i juni spred sig som en löpeld på Europas topplistor. Svenska Polygram hade stora planer med deras platta Dreamhunter. Killarna i bandet sprang som glada höns backstage och var överlyckliga över denna enorma chans att spela inför 35 000 personer. Jag hade ett fint förhållande till Treat genom skivbolaget Polygram (numera Universal) då jag sett gruppen spela flertalet gånger live och intervjuat dem. Tyvärr hade Robban en mindre lyckad dag. Långt senare, efter min recension där jag skrev att Robban borde träna sångteknik, fick jag reda på att han hade fått en halskatarr av något slag. Men de hade en tuff uppgift i snålblåsten och regnet innan Gary Moore. Denna fantastiska strängbändare levererade en stark låtlista med nya singeln Wild Frontier tillägnad Irlands stolthet Phil Lynott, som dessvärre gått ur tiden den 4 januari samma år. Lynott hade en trogen publik i Sverige efter många Lizzyturnéer på 1970-80-talen. Efter Garys superhit med Lynott i Out In The Fields 1985 var Gary vid denna tidpunkt en stor attraktion på de svenska scenerna. Trots kyla och duggregn spelade Gary som en gud i fantastiska Emty Rooms och höll värmen uppe.
Queen hade mycket att leva upp till. Men när jag såg den enorma scenen med förmodligen dåtidens största ljusrigg (vägde 9 ½ ton) måla publiken och väggarna runt Råsunda var man på en annan planet. Året innan hade jag sett Iron Maiden med en imponerande ljusrigg inta Johanneshovs Isstadion. Maiden var ju något av det hetaste man kunde se på turné, hur skulle Queen kunna överträffa deras scendekor? Men jag behövde aldrig oroa mig, Queen visste hur de skulle överträffa sig själva och publiken – bombastens mästare!!
Queen fick hjälp på scenen av Spike Edney som bidrog att det blev ett fylligare sound när mycket av 80-talsproduktionerna hade alltmer keyboards.
På pressuppdrag att dokumentera de första tre låtarna bland pressfotograferna var jag minst sagt förvirrad i det grådaskiga ljuset från himlen och stressen när vi ledsagades runt om publiken framför parketten och kravallstaketet. När One Vision ”dundrade ut” småregnade det, det var varmt och svettigt och jag kände ångorna från publiken. När vi blev hänvisade att ställa oss på antingen vänster sida framför scenen, eller höger sida fick vi stå på en smal planka, som skulle visa sig vara såphal… Det tog säkert halva låten innan jag kunde hitta en position så jag kunde följa Freddies skuttande och hängande på stålbalkarna på höger sida av scenen. Inte nog med att det var svårt att stå still och fokusera i sökaren på min Pentax Super A kamera (betänk att det var innan digitalkamerornas tid), för publiken gjorde nämligen sitt yttersta för att putta oss i ryggen. Än idag minns jag knappt hur många exponeringar som gick att använda. I alla fall en på Freddie i profil hängandes någon millisekund på en av stålbalkarna fick bli bilden som hamnade inne i bokstaven Q (se Östra Småland recensionen nedan).
Besviken drog jag mig tillbaka till pressläktaren efter den starka inledningen med One Vision, Tie Your Mother Down och In the Lap of the Gods. Jag fortsatte att ta bilder från läktaren och några färgdior blev det som än idag är ett trevligt minne. En fattig frilansare hade knappast råd med mer än ett Tokina 70-210 mm objektiv. Hade jag fått önska där och då hade ett 400 mm objektiv varit att föredra, då kunde jag åtminstone fått några närbilder på medlemmarna.
Här ser man den enorma ljusriggen vilken slog ut det mesta på livescenerna på 1980-talet.
När jag blickar tillbaka i min minnesbank är tyvärr spelningen på Råsunda ganska suddig, småregnig och framförallt grådisig. Med dessa förutsättningar blev det ingen av Queens bästa spelningar, men det var en fantastisk känsla att få uppleva We Will Rock You och We Are The Champions i denna inramning. Det märktes att det var en uppvärmningsspelning till de riktigt stora konserterna i Tyskland (open-air spelning i Mannheim 80 000 besökare), Irland (Dublin, Slane Castle inför 95 000), London, Wembley-konserterna (ca 75 000 varje kväll) och förstås Queens sista spelning utanför London i Knebworth Park (mellan 150-180 000 människor var där). Dagen efter Stockholm var som vanligt kritikerna inte nådiga och DN:s recensent jämförde Freddie med en välpolerad Volvo utan överraskningar. Ett svagt minne säger också att både Expressen och Aftonbladet var mer än svala i sin kritik, att det kändes oinspirerat och Freddie var alldeles för utstuderad i sina försök att få igång den genomfrusna publiken.
Min recension i Östra Småland den 14 juni. Queen trotsade regnet, ANC och svensk massmedia. Här nämner jag bland annat föraktet svensk massmedia genomdrivit i många år och inte minst innan turnépremiären (vilket man än idag undrar varför?) Förutom ANC-rörelsens frammarsch utanför fotbollsstadion, valde ändå Queen att lägga sin premiär i Sverige för fansens skull, inte några politiska makter. De kunde lika väl haft premiären i Frankrike där de alltid haft en stark support och respekt från kulturskribenter och fans. Jag vet idag att detta var taktiskt av bandet att börja sina turnéer i Sverige. Här spelade det ingen roll hur bra spelning Queen gjorde, de hade råd att skita i vad pressen skrev. Nu kunde de finputsa materialet och showen och sen resa vidare mot ”varmare breddgrader”.
Självklart hade ju recensenterna fel, för många jag pratade med efteråt var nöjda att de äntligen hade fått se Queen i all sin bombastiska utstrålning. Freddies röst var intakt och han sjöng bra i början på turnén innan Wembley-gigen i mitten på juli. Trots att Freddies röst blev sliten, så sjöng han långt bättre än många andra sångare i andra supergrupper jag sett live. Det som tyvärr saknades under spelningen på Råsunda var Freddies ”kungliga avslutning” med kungakronan och den röda capen som specialsyddes dagarna efter premiären i Stockholm av Freddies kläddesigner Diana Mosley. Ingen annan artist än Freddie kunde komma undan med en sådan storartad utsmyckning. One man, one goal, one vision. Ingen kunde stoppa en man som både hade en stor portion humor blandat med en ännu större portion professionalitet som var lika naturlig som att vissla gubben noa…
För att citera Freddie: ”I’m not going to be a star, I’m going to be a legend”… så sant så sant. En magisk turné och jag är glad att jag fick uppleva Queens sista turné med Freddie i all sin prakt.
Setlist Råsunda Stockholm 1986-06-07
1. One Vision
3. In the Lap of the Gods… Revisited
5. Tear It Up
13. Impromptu
14. Brighton Rock
15. Now I’m Here
16. Love of My Life
17. Is This The World We Created…?
18. (You’re So Square) Baby I Don’t Care (Jerry Leiber cover)
19. Hello Mary Lou Goodbye Heart (Ricky Nelson cover)
20. Hammer to Fall
21. Crazy Little Thing Called Love
22. Radio Ga Ga
Encore:
23. We Will Rock You
24. We Are the Champions ….God Save the Queen
- Denna setlista skiljer sig en del från hur den utvecklades. Bl.a. kom Bohemian Rhapsody innan Hammer To Fall när turnén nådde England. Sen vågade Queen för första gången bryta den klassiska avslutningen med WWRY/Champions och bröt in med Friends Will Be Friends mellan låtarna. Inte en självklarhet, kanske inte heller lyckat. Men det visade på att de var innovativa och ville gå vidare in i en ny tid. Ingen visste då att det skulle bli Freddies sista turné. Idag hade de säkert fortsatt att fylla fotbollsarenor om Freddie hade sluppit AIDS-virusets ostoppbara framfart på 1980-talet.
DN:s outhärdliga recension – en av de mest motsägelsefulla jag läst i mitt liv som skribent och radiojournalist. När recensenten i ena raden säger att det är skickligt spelat och bra sjunget, så tycker han i nästa att det är outhärdligt att lyssna. Han kan inte skilja på låtarna, vilket måste anses som en prestation med tanke på att Queen har en av historiens mest varierade låtskatter. Han förväxlade nog det dåliga ljudet (pga av regn och blåst) med Queen egentliga framförande i motvind. Det lyser igenom att han hellre suttit på DN:s redaktion än småfrysa på ett kallt fotbollsstadion.
Freddie fångad under konserten utanför Dublin och Slane Castle den 5 juli 1986. Vilket nästan var en månad efter Råsundapremiären den 7 juni.
40 år av regerande…Hurra!!!.
- Välkommen till mitt Queen-universum. Här kommer jag ägna många tankar kring ett av världens största band genom tiderna. Att bli en av världens största grupper som växt fram under 40 års tid kräver en stor portion intelligens, humor, överjordisk tro och skicklighet. Fyra collagestudenter som fann en magisk kemi som det slog gnistor om. Bandets fyra medlemmar Freddie Mercury, Brian May, John Deacon och Roger Taylor var, som Bob Geldof uttryckte det: "The most unlikely band". För personligheterna var så olika. Men det var just det som gjorde att Queen blev kameleonten inom populärmusiken (likt Prince). Det fanns alltid en ny sida av bandet som krävde lyssnarens uppmärksamhet. När alla trodde gruppen var uträknad (efter Queens mått mätt dåliga försäljning) 1982 och den mest staplande av skivor Hot Space - då slog de tillbaka med en av MTV-ålderns stora videoklassiker Radio Ga Ga. Sen mitten av 1980-talet har fågeln Phoenix rest sig ur askan vid flertalet tillfällen och spridit sin musikaliska aska till nya musikaliska själar och generationer. 40 år har gått sen de i februari 1971 bildade den kvartett som skulle hålla ihop ända till Freddies död 24/11 1991. Få andra grupper har berört mig så mycket sen jag en höstdag 1977 blev besjälad av We Will Rock You och We Are The Champions på svensk radio. Jag har en ganska klar bild över Discorama och Kaj Kindvall där dessa stycken nådde in i pojkrummet. Världen stannade upp en stund. Inget blev någonsin mer sig likt. Den berömda roboten av science fiction konstnären Frank Kelly Freas, som prydde magasinet Astounding science fiction 1953 fick ett nytt liv när bandet bad att han skulle göra en omillustration av denna med medlemmarna på omslaget. Idag är skivomslaget ett av Queens mest omtalade och utan tvekan mest ikoniska. Skivan kom i en tid när punkdrevet hade satt igång och påverkade rockjournalisternas puritanska själavandring; "att vi alla kan spela rock med attityd". Men jag undrar, vilken musik var det som satte mest spår i rockhistorien? Då menar jag rent musikaliskt, och som får folk att minnas stora musikaliska stunder. Det som förenar en värld. Punkarna kanske förenade arbetarklassens utslagna. Men Queen såg livet i ett större perspektiv och trängde långt in i alla samhällsklasser. En bedrift som får mig att känna stolthet när jag bär en Queen T-shirt. Jag undrar hur musikvärlden hade sett ut om inte en viss Farrokh Bulsara hade flytt från inbördeskrigen i Bombay i slutet av 1960-talet och hamnat i Londons förorter? Förmodligen mycket tråkigare. Få artister har en så hängiven skara beundrare, men samtidigt så många motsträvare som spridit sin avsky, inte minst journalister. Men tacka vet jag en publik som haft den goda smaken och köpt deras skivor i drivor. Närmare bestämt ca 300 miljoner LP-album, CD:s, singlar, DVD:s etc. Jag vill utbringa ett stort skål, helst med champangen Crystal som Mercury älskade, GRATTIS 40-åringen!!
queenuniverse 
