En gåtfull utomjording – Mercury Universe
Av: Magnus Roddan Roudén
Ungefär så här kunde det se ut när Freddie tecknade själv. Han tecknade ofta portätt på Liz Taylor och Jimi Hendrix. Teckningen är från en beundrare jag hittade på nätet.
Det är en märklig situation att försöka knyta upp säcken och släppa ut alla minnen om ”världens bästa sångare” genom tiderna. Men, hur vågar jag påstå något sådant? Jag ska försöka lägga korten på bordet och förklara…
Han är kanske inte världens mest fagre man som stått på en scen, men han är definitivt en av de mest karismatiska karaktärer som fann en betydande roll inom populärmusiken. Hans persiska bakgrund härstammar från Zanzibar (stenstaden), numer tillhörande Tunisien utanför Afrikas sydöstra kust. Som ung hamnade han under inbördeskriget i Bombay i Indien, studerade piano på internatskolan St Peters School och var en höjdare på pingis. Flykten till England skedde 1966 när många persier sökte sig nära metropolen London. På den tiden var konststudier något fint, inte minst att hamna på Ealing College of Art där han mötte många inom det som skulle bli ”art rock”. Han hade definitivt talangen för att teckna och måla. Men han drogs till musikbranschen för den började nå kulmen efter Beatles att upptäcka nya arenor och marknader.
Freddie kunde komma undan med det mesta på scenerna. Här live ca 1979 då de var på väg att erövra världen och bli en av tidernas största grupper. 1980 hade de lyckats när The Game toppade både USA och Englandslistan.
Han hade en fysik som en balettdansare och en idrottare. Han kunde strutta runt på scenerna som en utomjording som landat med rymdfarkosten Queen Enterprise. Gärna i en åtsittande glittrig kroppsstrumpa. En av världens mest kända bassister Lemmy Kilmister sa en gång när han blev tillfrågad om vem som är världens största rockstjärna i Expressen, att det måste vara Freddie Mercury. Han beskrev Mercurys enigma och utomjordiskhet: ”När han kommer in på scenen är det som att publiken upplever honom som en person från en annan planet, någon man inte riktigt kan ta på”. Precis så upplevde jag det själv när jag såg honom på bild och hörde låtarna från News Of The World, Queen II och A Night At The Opera. Någonting utanför min lilla värld på Smörblomsvägen 5 där jag växte upp utanför Kalmar. Det ska sägas att Freddie trots denna självsäkra ”utomjordiska bild” man fick av honom på scen, var en ganska blyg person privat, som älskade att vara hemma och gulla med sina katter. Han var oerhört demokratisk i sitt uppdrag med de andra Queenmedlemmarna Brian May, Roger Taylor och John Deacon. Han betonade i intervjuer att han inte är bandets ledare – utan är bandets ”lead-singer”.
Några av världshistoriens mest innovativa sånger har kläckts från denna hjärna. Självklart har bandmedlemmarna i Queen bidragit, men det har ofta varit Freddies drivande kraft, perfektionism, romantiseringar och livslust som gjort de enkla melodierna fyllda med outgrundliga arrangemang, harmonier och ackordväxlingar. Texterna har verkligen växlat mellan fantasivärldar, sagovärldar till olycklig kärlek. Från My Fairy King, The March Of The Black Queen, Seven Seas Of Rhye, Lily Of The Valley, The Millionarie Waltz, Love Of My Life, till hitsen Bohemian Rhapsody, Somebody To Love, We Are The Champions och Crazy Little Thing Called Love – så verkade det som att livets oupptäckta vägar aldrig verkade hitta ett slut. Mercurys universum så att säga, där nya vägar väntade på att upptäckas. Hans röst omnämns ofta i undersökningar för att den var så dimensionellt stark och mångsidig. Det fanns nästan inga musikgenrer som han inte röstmässigt kunde behärska. Självfallet var det rocken och den tyngre rocken som lämpade sig bäst med tanke på Brian Mays unika gitarrsound från den hembyggda The Red Special.
Även om strålkastarljuset hade slocknat och det blev nattsvart, så växte Freddies status som kanske den största sångare världen har skådat. I många omröstningar valdes han ofta före Robert Plant, Paul Rodgers, Elvis m.fl. Bakom masken fanns en man med en stor portion humor och professionalism. Han lyckades balansera på gränsen till vad många musikkritiker upplevde som smaklöst, men publiken såg honom som en underbar befrielse. Ola Salo berättade i den svenska Queen dokumentären ”En Gränslös Rapsodi” 2005 att Bohemian Rhapsody låg och dallrade på gränsen till smaklöshet – men att den gick så långt över gränsen att den blev oemotståndlig. Väl valda ord.
En nattsvart dag och The Show Must Go On…
Tyvärr blev Mr. Farrokh Bulsaras resa kortare än planerat. Det blev många musikaliska vägar som aldrig fick upptäckas när jag på natten, eller snarare måndagsmorgonen den 25/11 1991 hörde på nyheterna (SR:s nattradio stod på kl. 02.30). Jag ryckte till när Kersti Adams-Ray körde igång The Show Must Go On. ”… och nu minns vi Freddie Mercury som så tragiskt har gått ur tiden igår kväll i sitt hem i London, Kensington endast 45 år gammal…”. De mollstämda dramatiska ackorden klingade ut ur min klockradio och jag fick en klump i halsen, jag blev klarvaken som en blixt från klar himmel. Jag rusade upp och slog på MTV. På den tiden var ju den kanalen det ultimata sättet att få reda på vad som händer i musikvärlden. Men klockan var ju bara runt tre på natten, ingen info om denna händelse hade nått kanalen ännu. Så jag fick helt enkelt sätta på en Queenskiva (Innuendo) på random.
Vi denna tidpunkt var just Greatest Hits II en storsäljare på världens listor och The Show Must Go On gick varm på MTV. I Sverige nådde Greatest Hits II 2:a platsen och sålde över 200 000 ex. på några månader. Innuendo hade bevisat att Queen stod stadigare än någonsin på den musikaliska toppen. Helgen därefter var det Queen weekend. Från fredag kl.18.00 till söndag kl.18.00 var det ”enbart Queen videos dygnet runt”. Vilket annat band/artist hade fått en sådan hyllning innan? Nej, mig veterligen ingen. Skivorna rusade upp på världens topplistor. Bohemian Rhapsody toppade för andra gången i historien Englandslistan. Och är än idag den enda låt (i samma version) som toppat listan vid två olika tillfällen. Dessutom lyckades den nå första platsen över jul/nyår två gånger, 1975/76 och 1991/92.
Queen hyllning på TV4 – 20-års jubileum
Dagen blev nattsvart, för jag var dessutom mitt uppe i en flytt, hantverkare höll på att riva ut lägenheterna på undervåningen och jag ska skulle flytta ihop med en kompis några kvarter därifrån. Paralyserad var jag dessutom p.g.a. att jag två dagar innan varit i Stockholm och varit gäst hos Annika Jankells ”Live-show” i TV4 med Susanne Ljung (musikjournalist) och Fredrik Von Gerber (Noice). En dryg timme ägnades åt Queens 20-års jubileum och massor av liveklipp visades. Jag minns mitt stora pudelrock hår och snurrfåtöljerna. Det var nämligen svårt att sitta still på dessa fåtöljer. Tänk att jag fick sitta i Sveriges nya marksända reklamkanal och prata Queen. Det var som att komma till en fantasivärld när en producent hade ringt upp dig och sagt: ”Magnus Roudén vi behöver din experthjälp, kan du göra oss den äran att sätta dig på flygplanet till Stockholm om en vecka och prata om den legendariska gruppen Queen, hotellet är bokat, likaså taxin till TV4-huset”. Eeehh… ja visst självklart, sa jag minst sagt överraskad.
Det var nämligen så att Queenprogrammet skulle sänts veckan efter, men det hade blivit hinder att få gäster till det planerade programmet (minns ej vilket?). Det var Annika Jankell själv som ringde upp efter att jag talat med hennes bror Mats Jankell (producent) om att ni borde göra något på Queen när de firar 20 år som grupp 1991. Man kan i efterhand säga att det var ödets ironi, eftersom det fick bli ett avsked som kom innan vi ens hade en aning om att slutet var så nära för Freddie. Förutom mina spekulationer i direktsändning om hur utmärglad han hade sett ut sista tiden – när vi kommenterade bilden som tidningen The Sun tagit utanför hans hem tre veckor innan han dog – var det precis som jag fått en telepatisk kontakt. Jag hade något på känn när jag nästan omedvetet uttryckte; ”att slutet nog är ganska nära”. Så jäkla rätt jag fick. Det var mitt andra jag som hade talat. En spöklig känsla infann sig.
Här syns Freddie Mercury statyn i Montreux vid sjön Lake Geneva. Upprättades 1996 och avtäcktes av Montserrat Caballé. Under statyn kan man läsa Brian Mays väl valda ord: ”Lover Of Life – Singer Of Songs”. En populär tillflyktsord numera varje höst där flera hundra beundrare samlas för att njuta av Queen musik och besöka platser där Freddie vistades mycket sista tiden i sitt liv, inte minst Montreux Studios som då ägdes av gruppen.
En mästerlig kompositör… del 2 (fortsättning följer snart…)
queenuniverse 