Trots att det är nästan 25 år efter Freddie Mercurys död och 45 år sedan gruppen Queen bildades – så syns och hörs deras musik mer än någonsin. I början på november 2011 fick Queen det ultimata beviset för sin påverkan på populärkulturen, nämligen The Global Icon Award på MTV:s Europa gala. På sång kunde vi höra American Idol tvåan (2009) Adam Lambert tolka klassikerna The Show Must Go On, We Will Rock You, och We Are The Champions. Detta har lett till att Queen fortsätter turnéra och är fortfarande aktuella med världsturnéer. Inte minst 2016 då det är 30 år sedan ”The Magic Tour” 1986 och att det också skulle ha varit Mercurys 70-års dag den 5 september.
Nyheten slog ner som en komet den 24 november 1991.
Freddie Mercury, frontmannen i Queen ”Död i Aids”.
Expressens förstasida 25 november 1991
Miljoner fans var chockade, inklusive undertecknad. Han for som en eldkomet genom artistkarriären och när han dog lämnade han djupa kratrar efter sig. Spåren kommer finnas kvar länge och påverka generationer. Freddie lämnade verkligen ett stort tomrum efter sig i musikbranschen. Få hade den styrkan och utstrålningen. Ingen har kunnat ersätta honom som en av de största frontmännen i historien, för han var ett unikum som behärskade de flesta genrer. Beviset är att han nästan alltid vinner stora omröstningar som den bästa sångaren genom tiderna. I tidningen Classic Rock härom året vann han både över Robert Plant, Paul Rodgers, Bruce Dickinson, Ronnie James Dio och många fler riktigt stora vokalister. Aftonbladets läsare utsåg honom 2009 till ”tidernas bästa rocksångare” före Elvis ”The King”. En man av persisk härkomst som reste från fattigdom i Zansibar till England, besteg tronen och blev ”kungen i Queen”. Han hyllade det storartade, han levde ett majästätiskt liv omgiven av en personlig assistent, egen chaufför, en trädgårdsmästare och frisör, samt egen kock.
Hörs och syns överallt…
Musikalen We Will Rock You spelas för utsålda hus i London, vilken når sitt tionde år i april 2012 och gästades häromveckan av skivaktuella Melanie C som är ett stort Queen fan. På idoltävlingar hörs deras klassiker om och om igen. Senast i svenska Idol var det Robin Stjernberg som ”försökte” tolka en av världens tuffaste låtar Bohemina Rhapsody. Vinnaren i True Talent Dimitri Keiski hör också till skaran som tolkat Queen under veckotävlingarna. Men det var nog när jag såg Erik Grönwall i finalen av Idol 2009 ge sig på The Show Must Go On, som jag insåg att Queens musik har tagit över stafettpinnen efter Beatles. Dem har blivit den grupp som den yngre generationen hellre börjar botanisera i när de ska välja klassisk rock eller popmusik.
Under Queens jubileumsår 2011 har de fått ytterligare bekräftelser på sin påverkan. En bestseller i bokform ”40 Years Of Queen” (välgjord med stor respekt) som har varit på topp-100 listan på Amazon och i England. Brian May samarbetade framgångsrikt med Lady Ga Ga på hennes singel You and I under MTV:s VMA awards i september. Flera projekt ligger i startgroparna. Ett filmmanus om Freddie Mercury av den brittiske manusförfattaren Peter Morgan väntar på att börja filmas med Sacha Baron Cohen med premiär om ca ett år. Dessutom kommer nästa år släppas duetter med Michael Jackson som Freddie sjöng in 1982 i Michaels hemstudio. Låtarna känner många fans redan till. Men nu ska dom äntligen få en riktigt professionell mix sedan Michaels dödsbo godkänt att låtarna ska få en riktig ”release”. Framförallt är det Freddies låt från soloalbumet Mr Bad Guy (1985) ”There Must Be More To Life Than This” som verkar aktuell.
(Det blev mycket riktigt ”There Must Be More To Life Than This” som blev remixad och släppt på samlingsalbumet; ”Queen Forever” 2014. Mixen gjordes av meriterade William Orbit och blev den enda som fick ett godkännande från MJ estate att släppas. *Min anm och uppdat.).
Michael Jackson och Freddie backstage under Queens USA-turné 1982
En gränslös levnadskonstnär
Att Freddie Mercury var en mästerlig scenartist, sångare och kompositör i Queen är lika naturligt för många som att säga att choklad är gott. Det är tidlöst och lyx för smaklökarna. Att det till och med – enligt forskare – går att bevisa att det kan vara hälsosamt (om än i lagom mängd och kvalité). Det är som med ett välkomponerat vin när det har rätt kombinationer av smakaromer, det infinner sig en välmående känsla som lyfter en mot högre höjder. Med andra ord – varför sluta med något som gör att man mår så jäkla bra!? Han var tillsammans med Queen en gränslös levnadskonstnär utan gränser, därför påverkar Mercurys musik oss även i dag.
Musiken han komponerade, konserterna och många videos hade den effekten på människor. Det stora är inte bara den effekt han utstrålade på scenen – det var också på sättet han skapade sin egen originalitet. I Freddies värld fanns inga begränsningar. Det har sagts förut om Queen och Freddie att de kunde utforska nästan vilken musikgenre som helst. Queen stod för gränslöshet, dem hade det medfött, en musikalisk canvas som bara blev större och mer intressant med åren. Den hade förmågan att föra ut ett universellt budskap som proklamerade att; musik har inga gränser – den kan inte kategoriseras. Queen och Freddie var konstnärer inom sitt fält, dem uppfann sig själva och kompromissade inte för någon.
Osannolik mix och stor påverkan än idag
Deras musik smög in bakvägen hos miljontals människor även om den paradoxalt var väldigt ”kaxig i sin framtoning” och gruppen skämdes inte i sin tro på sig själva. Jag tänker inte minst på synergin mellan The March Of The Black Queen – Killer Queen – Love Of My Life – Bohemian Rhapsody – The Millionaire Waltz – We Are The Champions till Don’t Stop Me Now, Crazy Little Thing Called Love och Living On My Own. Wow!! Vilken musikalisk mix! Här föreligger inga självklarheter och förutsägbarheter. Är detta samma person som komponerat dessa musikaliska stycken kan man ställa sig frågan? Jo självklart, men det bevisar hans mänsklighet och komplexa personlighet. Att det kanske inte var så konstigt att hans musik lät så när han var ”inofficiellt bisexuell”. Han hade både kvinnliga och manliga partners.
Listan kan göras hur lång som helst när det gäller deras påverkan på populärkulturen. Under 1970-talet så nådde den flera pikar. Killer Queen (1974) slog an en sofistikerad ton som den ultimata tre minuters låten, om en lyxprostituerad kvinna under Marie (lady) Antoinette-epoken sent 1700-tal. Bohemian Rhapsody (1975) revolutionerade radiostationerna för att den var osannolik i sin uppbyggnad, längd och som popvideo. A Night At The Opera var deras ”Sgt. Pepper”. Låtarna We Will Rock You/We Are The Champions (1977) hör till världens mest spelade låtar, inte minst som sportanthems. På toppen av dessa klassiker lyckades dem med konststycket att både få en 50-tals rockpastisch (influerad av Elvis) i Crazy Little Thing Called Love, och en discohit i Another One Bites The Dust att erövra världens topplistor. Inte minst förstaplatserna på USA:s prestigefyllda Billboardlista 1980. Här kunde Queen lagt av och slutat som Beatles och ABBA när de var på toppen.
Moralpanik i USA och legenden bara fortsatte att växa…
Gruppen hade massor av kreativa idéer som bara ville ut, precis som Freddie yppade i början av karriären: ”Talent will out my dears…”. En av Queens storheter var just det visuella, deras musik gjorde sig verkligen i videoåldern. MTV var det viktigaste verktyget för att nå ut. YouTube i all ära, men framtidens musikgeneration kommer aldrig få uppleva den effekten som videon fick på försäljningen av musik igen. Dem körde drygt ett decennie till och skapade nästan lika många klassiker som skulle göra gruppen odödliga i många år framöver.
Trots att Queen hade varit headliners och kungarna under Rock In Rio i januari 1985, och spelat två konserter inför drygt 300 000 varje kväll – så befann dem sig lite i en svacka. Det var framförallt i USA som karriären stagnerat efter att deras nya skivbolag Capitol Records inte kunde få ordning på sin marknadsföring. Dessutom blev singeln I Want To Break Free bannlyst på MTV. Dem unga cheferna fick storhetsvansinne och lekte Gudar. Många biografier skvallrade om moralpanik där de sexuella referenserna blev för mycket (misstankar om att Freddie var ”gay” var känsligt). Cheferna klarade helt enkelt inte att ett ”heterosexuellt rockband” från Storbritannien hade lite roligt framför kameran och klädde ut sig till tanter i kvinnokläder. Kan tyckas märkligt när Monthy Phyton redan lagt ribban högt och erövrat Amerika långt innan med många scener där de klätt ut sig i kvinnokläder. Både Rolling Stones och Foo Fighters har gjort det i sina egna videos. Förmodligen berodde det på en generationsfråga där humorn inte gick fram. Man förstod helt enkelt inte Storbritanniens dokussåpa nummer ett; Caronation Street, vilket var temat för Queens video. De flesta nationaliter fick ett gott garv när I Want To Break Free erövrade Europa, Sydamerika, Asien och Medelhavsländerna.
Under 20 minuter ägde Queen och Freddie världen den 13 juli 1985…
Från ingenstans kom Bob Geldof och körde stora övertalningssnacket att de skulle medverka i Live Aid. Vilket skulle sätta Queen och Freddie Mercury på kartan för alltid 1985. Deras 20 minuter korta framträdande skulle vinna branschens respekt (musikkritiker, skivbolag etc.) och blev postumt 2005 framröstat som den bästa livekonserten från en artist genom tiderna i England. På något sätt lyckades Freddie höja Queens scennärvaro långt över alla artister den dagen. Som Elton John och BBC:s kommentator Paul Gambachini ska ha sagt backstage: ”They’re stealing the show”. Freddie sände en enorm kraft genom TV-rutan på Wembley Stadium och om det var någon som förändrade musikvärlden denna dag, så var det Freddie Mercury. Hans brutala charm och professionalitet ägde världen för en stund. Detta var också vad många året 2004-2005 konstaterade när jag och Gunnar Ernblad sammanställde den första svenska Queen-dokumentären ”En Gränslös Rhapsodi” för SVT i samband med Bohemian Rhapsodys 30-års jubileum. Alexander Bard visades sig vara en stor Queen fantast och hade full koll på Queens många kompositioner. Han var mäkta imponerad hur dem kunde få ihop alla tonarts- och tempobyten i detta opus på 5 minuter och 55 sekunder.. Likaså Martin Stenmarck, Robert Wells, Carola, Joey Tempest och Ola Salo hade påverkats stort av Freddies enorma utstrålning och osannolika artistiska karisma. Radio Ga Ga blev 1984 Sverige 1:a, mycket tackvare videoprogrammet Bagen med Cia Berg, och sen har legenden fortsatt att bara växa in på 2000-talet.
En hunger på livet…
Freddie hade en otrolig hunger att utforska livet. Det är väl dokumenterat att han gillade att anordna privata fester på olika teman. The Black & White Party 1985 (Freddies 39-års dag) blev för många på toppen av vad man fick uppleva utan att det blev olagligt. Champangen flödade, 3000 kr flaskan och alla försökte överträffa varandra i att hitta den mest galna kreationen att ha på sig. Det var dekadent – livet var till för att hyllas. Freddie klädde ut sig ”som sig själv”, vilket visade på hans härliga självdistans. Precis som Brian May så vackert beskrev, när statyn i Montreux avtäcktes av Montserrat Caballé, nästan 5 år på dagen efter hans död 1996 : ”Lover Of Life – Singer Of Songs”. Plaketten (se bild) som är placerad framför statyn blev också titeln på samlingsalbumet när han skulle firat sin 60-års dag 2006.
Statyn i Montreux har blivit en tillflyktsort för många fans och beundrare. Varje år runt Freddies födelsedag 5 september anordnas hylldningsdagar med konserter, sight-seeing runt Lake Geneva och det berömda lilla huset ”The Duck House” (som Freddie ofta vistades i under inspelningarna i Mountain Studios) som syns på omslaget till albumet Made In Heaven 1995.
Det är nästan ofattbart att det nu den 24 november är 25 år sedan han dog i Aids. Att det dessutom är drygt 45 år sedan Queen bildades med originalmedlemmarna Brian May, Roger Taylor och John Deacon. John som blev lite av räddningen när flera bassister droppade av innan första albumet släpptes 1973. Jag har beskrivit det i tidigare texter ovan, men det var en sorglig dag när jag möttes av beskedet. Dagen efter kastade jag mig över kvällspressens artiklar. Det var framförallt Expressen som var den dominanta tidningen vid denna tidpunkt (se löpsedel inledningsvis). Aftonbladet var bara en uppstickare, därav att jag inte har någon Aftonbladet sparat vid denna tidpunkt. Långt senare, tack vare Internets intågande, spreds genom fansen artiklarna från brittisk press.
Svensk press förstod aldrig Queens originalitet…
Men det som slår mig nu är hur osofistikerade och ibland dåligt insatta svenska musikjournalister var när det gällde Queens musik. Deras retorik var alltid densamma, att de alltid skulle älta Queens jakt på en egen vision och att de försökte hänga på trender, i detta fall Expressens Måns Ivarsson (se artikel i Expressen 25/11-1991). Tänk så fel han hade när man ser i backspegeln. Queen var aldrig ett band som musikaliskt försökte hänga på en trend. Ofta tyckte musikkritiker att Queen var smaklösa och självgoda. Det blev så att säga en naturlig korrespondens när Freddie ofta valde vilka han ville tala med. Eftersom medlemmarna inte orkade bry sig om ointresserade journalister som ändå skrev något helt annat än det intervjuerna handlade om. Expressens Lars Lindström låg bakom en av de mest smaklösa artiklarna någonsin efter att Freddie hade gjort duetten med Montserrat Caballé i den storslagna Barcelona 1988. ”Freddie Mercury – en man värd att hata” lyste rubriken på nöjessidorna. Snacka om påhopp och dålig journalistik. (Jag vägrar att visa upp artikeln här). För att citera Freddie: ”I don’t care what journalists say. What do they know? Fuck them if they just don’t get it!”.
I backspegeln var det verkligen ingen hyllningsartikel till Freddie i Expressen. Både Måns Ivarsson och Paula Hammerskog hade snabbt slängt ihop något som skulle representera hans liv med Queen. Men det fanns en bitter och kritisk ton över hans karriär med Queen, inte minst hos Måns Ivarsson.
Jag vågar påstå att ingen grupp i historien har lyckats skapa så fritt i olika genrer och ändå kommit undan med det. Queen lånade smart, hade glimten, humorn och skapade ett originellt uttryck. Det är som med Prince, ingen kunde låta som han. När Queen gjorde något, då lät det Queen. Igenkänningsfaktorn var total. Dem var aldrig som Stones, AC/DC eller Status Quo som, trots att jag gillar deras musikaliska fundament, byggde sin musik ungefär likartat genom sina karriärer. Det spelade ingen roll vad soppan innehöll, Queen var mästerliga kockar som väldigt sällan misslyckades med ingredienserna. De hade ett körsound, gitarrsound och ett innovativt tänk som inte någon annan kom i närheten av inom rockgenren. Jag kan ödmjukast påstå att låtar som Body Language och Cool Cat från 1982 inte tillhör de bästa smakupplevelser de levererat i sin katalog. Vissa av recepten har varit okej, men inte lika minnesvärda. Alla kan vi ha en dålig dag när vi ska komponera (vare sig det är i köket, när vi målar eller skriver musik). Låtar med Rolling Stones, Hot Stuff (1976), ABBA, King Kong Song (1974) och Status Quo, Marguerita Time (1983) – hör ju knappast till dessa gruppers mest minnesvärda hitlåtar.
Det dynamiska verktyget…det bästa av två världar
Freddie hade förmågan att skapa dynamisk energi. Med det menar jag att han utmanade det musikaliska intellektet till fullo som ett högpresterande verktyg. Han var både diktatorisk och demokratisk på samma gång. Han ville ha det bästa av två världar som frontman i ett band och som soloartist. Många biografier säger om John Lennon att han hade den förmågan, vilket jag håller med om. Lennon gick genom stålbadet i Beatles och ut kom en man med en världsomspännande syn på livet som fann sin mission som soloartist. Tillskillnad från Lennon så använde Freddie sin dynamiska energi lite smartare. Han utnyttjade till fullo sin konstnärlighet genom sin unika personlighet och gruppens starka personligheter ända in i sin död. Lennon hade ju lämnat Beatles lite i frustration att inte få välja sin egen väg. Men Freddies enastående integritet, humor, självdistans och styrka gjorde honom helt unik. I slutändan vände han alltid tillbaka till det dynamiska verktyget Queen som var tryggheten och ”moderskeppet” (som Queen Production själva beskrev verksamheten). Det var också denna trygghet som gjorde att han orkade sjunga nästan på sin dödsbädd.
Ett ångestladdat slut och en domptör in i det sista…
The Show Must Go Onoch These Are The Days Of Our Lives ses ofta som hans avskedssånger (de grep verkligen tag) från en man som visste att sjukdomen Aids skulle innebära slutet. Styrkan i rösten var intakt bara en vecka innan han blev för svag att stå upp utan hjälp. Många låtar låg i sitt sköte efter Freddies död 1991. Bästa exemplet är Mother Love (som kan ses som kopplingen till moderskeppet Queen och hans trygghet) vilken var sista Queen låten han sjöng in på albumet Made In Heaven (1995). En sällsynst mörk och dramatisk komposition där ångesten lägger sig som en tung matta över Queens oanade musikaliska djup. Det blev dessvärre Brian May som fick lägga rösten på sista versen, när Freddie bara några dagar efter somnade in ca 19.20 på söndagskvällen den 24 november. Gruppen hade kommit närmare varandra än någonsin tidigare i Queens karriär. Alla väntade i kulisserna. Freddies makt var total ända in i hans död. Han hade ju ofta publiken i sin hand dompterade lika naturligt som Björn Borg levererade en dödlig crossbackhand. Brian, Roger och John var beskyddarna som på inrådan ställde upp och komponerade efter hans pipa. Som Brian beskrev det sista tiden i intervjuer: ”Ge mig vad som helst, så sjunger jag det”, styrde Freddie från dösbädden. Han ville ju inte heller prata om sin sjukdom. Här visades ingen nedstämdhet, han ville jobba med att spela in musik tills han ”droppade i studion”. Musiken var hans liv som både hans f.d. flickvän Mary Austin, pojkvännen Jim Hutton, assistenten Peter Freestone, vännen Elton John och Brian May vittnat om i intervjuer efter hans död.
Hade det varit idag, hade Freddie överlevt tack vare många bättre och mer effektiva bromsmediciner. I november 1991 tog han sitt liv i sin egen hand och bestämde att stoppa all medicinering och avrundande i sitt sista möte med managern Jim Beach med att säga: ” You can do anything with my music and legacy – but don’t make me boring”. Han hade humor och full kontroll på sin dödsbädd. En sann legend som fortfarande lever…
© Magnus Roudén (natten till den 24 november 2011)
*Uppdaterad 1 juni 2016
Ett av Freddies kännetecken – det avkapade stativet. Här med utsikt över Lake Geneva i Montreux. Han kommer också alltid finnas i minnet för sin enastående röst som sträckte sig över fyra oktaver och förstås den stora mustachen han anlade på 1980-talet.
Ps. Missa inte den omtalade och hyllade dokumentären ”Days Of Our Lives” som släpps den 28 november på DVD och Blue-Ray. Den senare innehåller en timme mer bonus material.
Engelska pressklipp från dagarna efter hans död för 20 år sedan. Han status som kungen i Queen var långt större än vad många hade förstått. En hård presskår insåg Freddies stora inflytande…
queenuniverse 
