Av Magnus Roudén
Kungen i Queen trollbinder Råsunda
Photo: Magnus ”FotoRoddan” Roudén
Den 5 september 2011 (på Freddies födelsedag) släpptes en 25th Anniversary de-luxe utgåva av Queens storsäljare på DVD – Live At Wembley Stadium (11-12 juli 1986). *The Magic Tour firar 2016 hela 30 år (min anm.). På denna utgåva får man även fredagskonserten i sin helhet. Lördagskonserten har ju länge varit ”den magiska konsert” som bandet blivit ihågkommen för. Idag tillhör den en av de tio mest sålda livekonserterna på DVD genom tiderna. Här i Sverige har den passerat drygt 50 000 ex. och i England ca 400 000 ex. (för övrigt lika många som såg turnén i England). Därför måste jag samla mina dimmiga tankar och göra en resa tillbaka i tiden…
Tänka sig att det har gått 30 år sedan Queen inledde sin sista turné med Freddie Mercury – The Magic Tour på Råsunda Fotbollsstadion den 7 juni 1986. Det var inte en strålande dag med solsken som jag hade önskat och säkert de flesta med mig. Det var ruggigt, regnet hängde i luften, precis som en typisk svensk sommar som ligger på vänt och inte vill blomma ut. Förutsättningarna var inte lysande, mycket beroende på det usla förhållandet till svensk press, vilket är något jag kommer återkomma till ofta i mina reflektioner kring Queens karriär på denna bloggsida. Dessutom hade ANC-anhängare utanför Råsunda börjat protestera över Queens spelning. Ni som kan historien bakom denna protestaktion vet att Queen, minst sagt otaktiskt, valde att spela i Sydafrika under apartheidregimen och Sun-City 1984. Little Steven gick i bräschen med ett 50-tal artister och sjöng: ”We don’t wanna play Sun-City” och kallade sig Artists United Against Apartheid 1985. Bandet har alltid varit opolitiska i sina beslut och valt publiken (pengarna) före det politiska läget i ett visst land. Efter dessa fem konserter fick Queen göra avböjning formellt och be om ursäkt hos ANC-rörelsen.
Själv såg jag aldrig musik som speciellt politisk, så jag hade inga problem med att min favoritgrupp hade tagit några snedsteg. Det som sällan framkommer är att Queen donerade pengar genom en specialversion av albumet Live Killers, vilken senare såldes i Sydafrika och drog in pengar till många skolor där det krävdes nytt underhåll, läromedel och sjukvård. Inget ont som har något gott med sig med andra ord. Det ska också tilläggas att både Tina Turner, Rod Stewart och Frank Sinatra också har spelat i Sun-City.
En njutning från läktaren när man badade i tusentals färgkulörer… Här ser man inte att vädret var stundtals skitdåligt.
Expressens Måns Ivarsson hade sågat albumet A Kind Of Magic några månader innan och gav den ”en geting”, just det en geting!? Jag instämmer möjligen i att skivan inte är Queens största ögonblick. Men spår som One Vision, titelspåret AKOM, Friends Will Be Friends, Who Wants To Live Forever och Princes Of The Universe hör trots det till några av Queens starkaste ögonblick i Queenkatalogen. Skivan fungerar ju också som soundtracket till den innovativa filmen (på sin tid) Highlander med Christopher Lambert och Sean Connery. En kultfilm som också ledde till en TV-serie som i många länder blev en stor succé (tror det var 8 eller 9 säsonger) där signaturen var just låten Princes Of The Universe. Endast första säsongen visades i Sverige i början av 1990-talet.
När jag i egenskap av reporter och fotograf för Kalmartidningen Östra Småland äntrade Råsundas pressläktare och utkvitterat mitt foto/presspass träffade jag många som i lika stor utsträckning var där för Gary Moore. Med tanke på att mina största favoriter är Queen och Thin Lizzy, kunde knappast Gary varit en mer lämpad ”uppvärmare”. Gary hade efter Lizzy-tiden etablerat sig på 1980-talet som en av de viktigaste gitarristerna i Europa. Queen/Lizzy hade en lång historia tillsammans när de turnérade ihop på 1970-talet i USA. Brian May var en stor beundrare av Gary och respekten var ömsesidig.
EMA-Telstar (numera Live Nation) hade möjligheten att släppa fram en svensk lokal artist också. Valet föll på svenska Treat med Robban Ernlund på sång. Det var ju pudelrockens tidevarv och Treat följde tätt i hasorna efter Europes framgångar med The Final Countdown som just under denna vecka i juni spred sig som en löpeld på Europas topplistor. Svenska Polygram hade stora planer med deras platta Dreamhunter. Killarna i bandet sprang som glada höns backstage och var överlyckliga över denna enorma chans att spela inför 35 000 personer. Jag hade ett fint förhållande till Treat genom skivbolaget Polygram (numera Universal) då jag sett gruppen spela flertalet gånger live och intervjuat dem. Tyvärr hade Robban en mindre lyckad dag. Långt senare, efter min recension där jag skrev att Robban borde träna sångteknik, fick jag reda på att han hade fått en halskatarr av något slag. Men de hade en tuff uppgift i snålblåsten och regnet innan Gary Moore. Denna fantastiska strängbändare levererade en stark låtlista med nya singeln Wild Frontier tillägnad Irlands stolthet Phil Lynott, som dessvärre gått ur tiden den 4 januari samma år. Lynott hade en trogen publik i Sverige efter många Lizzyturnéer på 1970-80-talen. Efter Garys superhit med Lynott i Out In The Fields 1985 var Gary vid denna tidpunkt en stor attraktion på de svenska scenerna. Trots kyla och duggregn spelade Gary som en gud i fantastiska Emty Rooms och höll värmen uppe.
Queen hade mycket att leva upp till. Men när jag såg den enorma scenen med förmodligen dåtidens största ljusrigg (vägde 9 ½ ton) måla publiken och väggarna runt Råsunda var man på en annan planet. Året innan hade jag sett Iron Maiden med en imponerande ljusrigg inta Johanneshovs Isstadion. Maiden var ju något av det hetaste man kunde se på turné, hur skulle Queen kunna överträffa deras scendekor? Men jag behövde aldrig oroa mig, Queen visste hur de skulle överträffa sig själva och publiken – bombastens mästare!!
Queen fick hjälp på scenen av Spike Edney som bidrog att det blev ett fylligare sound när mycket av 80-talsproduktionerna hade alltmer keyboards.
På pressuppdrag att dokumentera de första tre låtarna bland pressfotograferna var jag minst sagt förvirrad i det grådaskiga ljuset från himlen och stressen när vi ledsagades runt om publiken framför parketten och kravallstaketet. När One Vision ”dundrade ut” småregnade det, det var varmt och svettigt och jag kände ångorna från publiken. När vi blev hänvisade att ställa oss på antingen vänster sida framför scenen, eller höger sida fick vi stå på en smal planka, som skulle visa sig vara såphal… Det tog säkert halva låten innan jag kunde hitta en position så jag kunde följa Freddies skuttande och hängande på stålbalkarna på höger sida av scenen. Inte nog med att det var svårt att stå still och fokusera i sökaren på min Pentax Super A kamera (betänk att det var innan digitalkamerornas tid), för publiken gjorde nämligen sitt yttersta för att putta oss i ryggen. Än idag minns jag knappt hur många exponeringar som gick att använda. I alla fall en på Freddie i profil hängandes någon millisekund på en av stålbalkarna fick bli bilden som hamnade inne i bokstaven Q (se Östra Småland recensionen nedan).
Besviken drog jag mig tillbaka till pressläktaren efter den starka inledningen med One Vision, Tie Your Mother Down och In the Lap of the Gods. Jag fortsatte att ta bilder från läktaren och några färgdior blev det som än idag är ett trevligt minne. En fattig frilansare hade knappast råd med mer än ett Tokina 70-210 mm objektiv. Hade jag fått önska där och då hade ett 400 mm objektiv varit att föredra, då kunde jag åtminstone fått några närbilder på medlemmarna.
Här ser man den enorma ljusriggen vilken slog ut det mesta på livescenerna på 1980-talet.
När jag blickar tillbaka i min minnesbank är tyvärr spelningen på Råsunda ganska suddig, småregnig och framförallt grådisig. Med dessa förutsättningar blev det ingen av Queens bästa spelningar, men det var en fantastisk känsla att få uppleva We Will Rock You och We Are The Champions i denna inramning. Det märktes att det var en uppvärmningsspelning till de riktigt stora konserterna i Tyskland (open-air spelning i Mannheim 80 000 besökare), Irland (Dublin, Slane Castle inför 95 000), London, Wembley-konserterna (ca 75 000 varje kväll) och förstås Queens sista spelning utanför London i Knebworth Park (mellan 150-180 000 människor var där). Dagen efter Stockholm var som vanligt kritikerna inte nådiga och DN:s recensent jämförde Freddie med en välpolerad Volvo utan överraskningar. Ett svagt minne säger också att både Expressen och Aftonbladet var mer än svala i sin kritik, att det kändes oinspirerat och Freddie var alldeles för utstuderad i sina försök att få igång den genomfrusna publiken.
Min recension i Östra Småland den 14 juni. Queen trotsade regnet, ANC och svensk massmedia. Här nämner jag bland annat föraktet svensk massmedia genomdrivit i många år och inte minst innan turnépremiären (vilket man än idag undrar varför?) Förutom ANC-rörelsens frammarsch utanför fotbollsstadion, valde ändå Queen att lägga sin premiär i Sverige för fansens skull, inte några politiska makter. De kunde lika väl haft premiären i Frankrike där de alltid haft en stark support och respekt från kulturskribenter och fans. Jag vet idag att detta var taktiskt av bandet att börja sina turnéer i Sverige. Här spelade det ingen roll hur bra spelning Queen gjorde, de hade råd att skita i vad pressen skrev. Nu kunde de finputsa materialet och showen och sen resa vidare mot ”varmare breddgrader”.
Självklart hade ju recensenterna fel, för många jag pratade med efteråt var nöjda att de äntligen hade fått se Queen i all sin bombastiska utstrålning. Freddies röst var intakt och han sjöng bra i början på turnén innan Wembley-gigen i mitten på juli. Trots att Freddies röst blev sliten, så sjöng han långt bättre än många andra sångare i andra supergrupper jag sett live. Det som tyvärr saknades under spelningen på Råsunda var Freddies ”kungliga avslutning” med kungakronan och den röda capen som specialsyddes dagarna efter premiären i Stockholm av Freddies kläddesigner Diana Mosley. Ingen annan artist än Freddie kunde komma undan med en sådan storartad utsmyckning. One man, one goal, one vision. Ingen kunde stoppa en man som både hade en stor portion humor blandat med en ännu större portion professionalitet som var lika naturlig som att vissla gubben noa…
För att citera Freddie: ”I’m not going to be a star, I’m going to be a legend”… så sant så sant. En magisk turné och jag är glad att jag fick uppleva Queens sista turné med Freddie i all sin prakt.
Setlist Råsunda Stockholm 1986-06-07
1. One Vision
3. In the Lap of the Gods… Revisited
5. Tear It Up
13. Impromptu
14. Brighton Rock
15. Now I’m Here
16. Love of My Life
17. Is This The World We Created…?
18. (You’re So Square) Baby I Don’t Care (Jerry Leiber cover)
19. Hello Mary Lou Goodbye Heart (Ricky Nelson cover)
20. Hammer to Fall
21. Crazy Little Thing Called Love
22. Radio Ga Ga
Encore:
23. We Will Rock You
24. We Are the Champions ….God Save the Queen
- Denna setlista skiljer sig en del från hur den utvecklades. Bl.a. kom Bohemian Rhapsody innan Hammer To Fall när turnén nådde England. Sen vågade Queen för första gången bryta den klassiska avslutningen med WWRY/Champions och bröt in med Friends Will Be Friends mellan låtarna. Inte en självklarhet, kanske inte heller lyckat. Men det visade på att de var innovativa och ville gå vidare in i en ny tid. Ingen visste då att det skulle bli Freddies sista turné. Idag hade de säkert fortsatt att fylla fotbollsarenor om Freddie hade sluppit AIDS-virusets ostoppbara framfart på 1980-talet.
DN:s outhärdliga recension – en av de mest motsägelsefulla jag läst i mitt liv som skribent och radiojournalist. När recensenten i ena raden säger att det är skickligt spelat och bra sjunget, så tycker han i nästa att det är outhärdligt att lyssna. Han kan inte skilja på låtarna, vilket måste anses som en prestation med tanke på att Queen har en av historiens mest varierade låtskatter. Han förväxlade nog det dåliga ljudet (pga av regn och blåst) med Queen egentliga framförande i motvind. Det lyser igenom att han hellre suttit på DN:s redaktion än småfrysa på ett kallt fotbollsstadion.
Freddie fångad under konserten utanför Dublin och Slane Castle den 5 juli 1986. Vilket nästan var en månad efter Råsundapremiären den 7 juni.
queenuniverse 
